Ge en gåva

Thattaprovinsen i södra Pakistan är ett av de värst drabbade områdena i världen när det gäller klimatförändringar och brist på rent vatten.


Thattaprovinsen i södra Pakistan är ett av de värst drabbade områdena i världen när det gäller klimatförändringar och brist på rent vatten. Området lider både av perioder av torka och av svåra översvämningar. Temperaturen kan vissa dagar nå upp till 50 grader. Ett annat problem är att saltvatten tränger in i marken och försaltar grundvattnet så att det inte längre går att dricka eller använda för att vattna odlingar. Även byggnader riskerar att förstöras av det salta vattnet.

Situationen påverkar självklart barnen som växer upp i området. Bland annat begränsas flickornas möjligheter att gå i skolan eftersom det är de som huvudsakligen ansvarar för att hämta det vatten deras familjer behöver. Vattenbristen tvingar dem att gå längre och längre bort, eftersom många bäckar antingen torkat ut eller blivit salta. Flera flickor vittnar om att de behöver hämta vatten upp till nio gånger varje dag. Då är det svårt att hinna gå i skolan.


En liten flicka i sjal bär en liten dunk på huvudet.
Benazir, 9 år, går inte i skolan eftersom det är hon som ansvarar för att varje dag hämta vatten till familjen,
som består av 10 personer.

Många föräldrar vill inte heller låta sina döttrar gå i skolan eftersom många skolor saknar toaletter eller för att skolbyggnaderna inte är säkra. Flera skolor i området har bokstavligen vittrat sönder på grund av det salta vattnet som sipprar upp i marken.

Därför arbetar WaterAid, med stöd av H&M Foundation , med att öka tillgången till rent vatten och toaletter  på ett flertal skolor i området samt att utbilda eleverna i hygien. 17-åriga Mir Jahan är elev på en av skolorna som har fått rent vatten och toaletter. Hon berättar vad detta har inneburit för henne:

”Hemma i byn har vi en latrin som vi själva har byggt, för tre år sen. Vi är alldeles för många som använder den så vi går till den i tur och ordning, och kvinnorna står sist på tur. Innan vi byggde latrinen brukade vi gå till fälten på kvällen. Vi brukade samlas tre-fyra flickor och gå tillsammans, ganska långt bort. Vi gick aldrig dagtid. I skolan, där det då bara fanns en toalett för pojkarna, och som dessutom hade gått sönder, fick vi hålla oss hela dagen. Skolan var tidigare en pojkskola, därför fanns det bara en toalett för pojkarna, och alla lärarna var män. Vi kände oss sjuka av att hålla oss så länge. Det är inte bra för hälsan. Vi hade ofta magproblem, som diarré och urinvägsinfektioner.

Nu har vi tjejer större självförtroende. Nuförtiden behöver ingen annan veta när vi har mens, inte ens min mamma vet om jag har mens eller inte. I vårt samhälle har vi inte några direkta myter kring menstruation, men det finns religiösa seder som vi följer. Till exempel får vi inte röra Koranen och inte heller de syrade grönsaker som vi äter, för då blir de smutsiga och oätbara. Vi får inte heller tvätta oss när vi har mens eftersom det anses vara dåligt för vår hälsa, utan får duscha först när mensen är slut.

Min mamma har förbjudit mig att tvätta mig när jag har mens, men jag gör det ändå. Jag känner mig inte fräsch om jag inte får tvätta mig när jag har mens. I skolan har vi lärt oss att använda tygbindor, att tvätta och torka dem och också att vi ska äta vanlig mat och fortsätta med våra dagliga rutiner, precis som vanligt. Jag klagar alltid på att jag känner mig smutsig när jag har mens, så nu låter min mamma mig tvätta mig. I skolan använder jag det nya tvättrummet för att göra mig ren. Där kan jag också slänga bindor, som vi har lärt oss att inte slänga i toaletten.”

En ung kvinna på väg ut från ett nybyggt tvättrum.
17-åriga Shabiahaan, kommer ut från tvättrummet på den nya flicktoaletten
som WaterAid har byggt på hennes och Mir Jahans skola.

”Jag berättar för kvinnorna i byn om det jag har lärt mig i skolan om hygien. En del kvinnor använder inget skydd alls när de har mens. Många är blyga och vågar inte prata om sånt här, men jag känner mig ganska självsäker och tycker att det är naturligt att prata även med de äldre kvinnorna. Kvinnor här har inte kunskap om hygien. De vill inte använda mensskydd och vet inte hur de ska använda tygbindor. De säger att det är ok utan, vi byter bara byxor i stället. Men nu har de börjat vänja sig vid att använda tygbindor.

Det här är mitt sista år på den här skolan, jag går i åttonde klass (class 8). Kanske kommer skolan att ha årskurs 9 och 10 nästa år, annars hoppas jag att jag kan börja på en flickskola i Karo (en stad i närheten). Jag vill bli lärare eftersom jag är arg för att det inte finns några kvinnliga lärare i vår by. Lärarna vi har kommer från andra byar. Lärare är en dröm som är möjlig att uppfylla.”

Mir Jahan deltog tillsammans med tre andra flickor och fyra pojkar i ett fotoprojekt som WaterAid och H&M Foundation genomförde på hennes skola. Efter att ha fått grundläggande fotoutbildning, utrustades de med kameror för att dokumentera hur deras och andras liv präglas av vattensituationen i området. Elevernas foton ställdes sedan ut på skolan och utställningen besöktes av över 300 personer - familjer, lärare, journalister och lokala politiker och beslutsfattare.


En kvinna i sjal talar gestikulerande vid en vägg med foton.
Mir Jahan berättar om sina fotografier för familj och vänner på utställningen med elevernas foton.

Förutom skolorna i Indusdeltat i Pakistan arbetar WaterAid och H&M Foundation  i skolor i flera andra länder. Målet är att 250 000 elever ska få tillgång till rent vatten och toaletter i sina skolor. Då kan fler flickor som Mir Jahan fortsätta att gå i skolan och öka sina chanser att få en utbildning.