Årskrönika 2021
KRÖNIKA
Det har snart gått ett år sedan WaterAids ambassadör Sofia Helin ringde in 2021 på Skansen i Stockholm. Det har gått ett år, men på många sätt känns det som mycket mer än så.
Det har varit ett år fullt av avgörande tillfällen och dramatiska händelser. Det har varit ett år som verkligen har visat varför vatten är så viktigt för alla människor och varje samhälle. Det är svårt att sammanfatta ett helt år med bara några ord. Men för mig har 2021 till stor del handlat om tre saker: klimatkris, hälsokris och hopp.
Klimatkris
Från våra kollegor i länder som Malawi, Bangladesh och Pakistan har vi i många år fått höra om hur klimatkrisen drabbar deras befolkning. De har berättat om sinande brunnar, stigande hav och översvämmade samhällen. De har varit mitt i klimatkrisen i många år. Men det är kanske först under 2021 som vi här i Europa på allvar har fått känna på hur våra liv kommer att påverkas av klimatkrisen. Översvämningar i Tyskland sköljde bort hela samhällen, skyfall i Gävle orsakade skador för hundratals miljoner, och direkt hälsofarlig hetta uppmättes i Sydeuropa. Fortfarande är det dock människor i världens fattigaste samhällen som drabbas värst. Afrika står idag för omkring tre procent av de globala utsläppen, samtidigt som de 33 av de 50 mest sårbara länderna för klimatförändringarna ligger i Afrika. Länder där stora delar av befolkningen saknar tillgång till rent vatten.
Hållbar tillgång till rent vatten har i klimatdebatten länge fört en undanskymd tillvaro. Därför var det glädjande att vatten på allvar diskuterades på högsta nivå under COP26, det stora klimatmötet under 2021. Men att bara diskutera vatten ger ingen effekt; det krävs också prioritering och finansiering. Enligt FN måste antalet människor som får rent vatten varje år fyrdubblas om vi ska kunna nå de globala målen för hållbar utveckling till 2030.
Hälsokris
Många kanske hoppades på att 2021 skulle bli året då världen kunde ta sig ur coronapandemin och återgå till en mer normal vardag. Så blev det inte. Även om vi i Sverige på många sätt har öppnat upp vårt samhälle igen, och fortfarande ser relativt låga dödstal jämfört med 2020, är pandemin i allra högsta grad med oss. Och det gäller även för övriga världen. Hundratals miljoner människor i världens fattigaste länder är fortfarande långt ifrån att kunna få sin första vaccinationsspruta. Dessutom är risken stor att de kommer behöva vaccineras på smutsiga sjukhus som saknar rent vatten och hygienmöjligheter.
Idag saknar 1,8 miljarder människor i världen tillgång till rent vatten på det sjukhus eller den vårdcentral där de söker vård. Det påverkar inte bara länders möjlighet att vårda covid-sjuka och minska smittspridning, utan är också en stor orsak till mödradödlighet och barnadödlighet. För att inte prata om spridningen av antibiotikaresistenta bakterier.
Hopp
Jag tror inte på mirakel. Världen har stora problem. Världen är sjuk. Klimatkrisen kommer inte att gå över. Vi kan anpassa oss efter den, och vi kan göra allt för att mildra den. Men klimatkrisen kommer inte försvinna som genom ett mirakel.
Mitt hopp står istället till det vardagliga engagemanget och de små positiva förbättringar som ändå görs hela tiden. Det vardagliga slitet och tjatet om förändring som på sikt ger effekt, även om arbetet i sig ibland kan kännas tröstlöst. Det är ett arbete som utförs på gator, på kontor och arbetsplatser, i företags styrelserum, vid folks köksbord, i lokala, nationella och globala budgetförhandlingar och i parlament världen över.
Varje protest, varje möte där vatten och klimat diskuteras, varje budget där mer pengar går till klimatåtgärder och klimatanpassning, varje beslut som leder till att människor får rent vatten, är en vinst. Varje vinst i sig kanske inte känns så viktig. Men tillräckligt många sådana händelser tillsammans kan skapa enorm effekt. Däri ligger mitt hopp.
Under 2021 har en flicka i Malawi, Nepal eller Bangladesh kunnat återvända till skolan eftersom hon fått tillgång till rent vatten. Under 2021 har en kvinna i Indien, Papua Nya Guinea eller Madagaskar överlevt en förlossning eftersom sjukhuset där hon födde barn har fått bättre hygienmöjligheter. Under 2021 har ett samhälle i Mali, Colombia eller Tanzania kunnat hantera en svår torrperiod eftersom de har hållbar tillgång till rent vatten. Hopp.
Efter ett år som 2021 är det helt naturligt att känna oro, pessimism och ilska över både pandemin och klimatkrisen. Det kan till och med vara bra. För oro och ilska kan vara drivkrafter som skapar förändring. Men hoppet är den kanske starkaste drivkraften av dem alla. Det är vad som driver mig och det är vad jag tar med mig in i 2022.
